lastexitsweden

Nyss hemkomna från Laundromat café. Jag mår illa efter sjokolädekäge med flöde.

I hösten är det luft, jag bär halsduk varje dag och klagar över kalla golv i lägenheten.Står inte mina tofflor bredvid sängen när jag vaknar så får jag panik och för varje dusch jag tar så blir behovet av en tjock morgonrock allt större. Men hösten ska veta att den är varmt välkommen i mitt liv. Min näsa är röd konstant och det hatar jag innerligt, men bara jag pudrar den lite och jävligt snart åker och hämta mina vinter-förnödenheter så kommer allt bli perfekt. Snart.

Just nu finns det några saker som jag mer än gärna skulle vilja ha i mitt liv.

x Mammas soffa med schäslong.
x Ullmattorna
x Stringhyllan från Albins lägenhet
x Byrån från Albins lägenhet
x Alla mina kängor
x Nån jacka som är varmare än skinnjackan, har jag någon?
x En cykel som, till skillnad från den jag har nu, harväxlar, handbroms och stänkskydd. Axel!?

Staden är fin nu, det har den varit hela sommaren. Men när hösten kommer så är det som att hetsen lägger sig lite.
Folk slappnar av lite mer.Ingen behöver oroa sig för hull&hår på stranden tex.

Kläderna i skyltfönstret är som allra finast nu.Jag har inte shoppat på två månader och känslorna är blandade inför detta faktum.Jag har lyckats bedöva mitt behov av nya grejer rätt så radikalt och det är en jävligt befriande känsla.Men sedan ungefär en månad har en känsla av luffighet börjat infinna sig.Också den är jävligt go ibland.Jag gillar att gå ner mig, strunta i att duscha och borsta tänderna.Så länge jag håller mig inomhus så bryr jag mig fan inte ett dyft.
Problemen uppstår när jag ska ut och möta civilisationen.Då letar jag febrilt efter något att skyla håret&hullet med och hittar en gammal noppig tröja som jag köpt på nån marknad.Den är det nyaste jag har, bortsett från ett par trosor från butiken men dom täcker dessvärre bara en tjugondel av min kropp.Det är först när jag ska utsättas för "världen utanför" som jag inser att jag måste kämpa ganska mycket för att uppnå nån slags vardagsmässig standard vad gäller utseende.

Mitt hår är ett helvete och nu har jag klagat på det i cirka 2 månader.I vanliga fall skulle jag aldrig låta det gå så här långt men jag har gett mig fan på att hålla ut.Dessvärre tror jag att mkt av mitt problem ligger i just håret.Är det inte alltid så att man känner sig som en jävla lort när håret är fucked up? Jag har prövat allt nu. Diadem, hårnålar, knut mitt på huvudet, knut på sidan, hiphop-tofs, lugg för ögonen.Sista utvägen blir ett hårspänne med stor rosett.Jag inbillar mig att den skulle kunna dra uppmärksamheten från håret i sig.Bara den är tillräckligt stor.

Sen var det det här med naturlighet. Åh, vad härligt det skulle vara att bli NATURLIG. Ha NATURLIG hårfärg,NATURLIG färg under ögonen, VÄDERBITNA kinder och läppar färgade av ett körsbär som jag nyss åt.Att bara "slänga på sig något" och slänga benet över cykelsadeln. Ja visst hade det varit trevligt.Kanske kan bli mitt nyårslöfte så har jag en tid på mig att förbereda mig.Tills dess ska jag sola solarium minst en gång om dan, hålla en jävla koll på hårstrån som växer på konstiga ställen i ansiktet, göra inpackning varje dag så att håret blir så där nyvaket, lockigt och FRÄSCHT.
Fräscht är jävligt viktigt när det ska vara NATURLIGT.

Staden har sjukt fina färger.Pasteller blandat med rostfärger.När jag cyklar ser jag spröjsade fönster,pampiga villor med sjöutsikt, spontant målade husgavlar, neonskyltar från the eighties, sjögräs och slam i de mörka sjöarna, parker där bladen sakta faller.

Jag köpte en stor pannå häromdan. Min cykel blev ett skepp när jag åkte hem med den och jag gjorde en hel rad dannar förbannade när jag blockerade hela bredden av cykelbanan.I affären blev jag erbjuden att söka ett jobb och en gullig tonåring i kassan sa att jag hade ett sindessykt fedt skärp och en smuk jacke.

Nu har det gått en vecka sedan dess. Inatt ska jag försöka samla ihop inspirationen jag fick, dra första penseldraget och anstränga mig jävligt hårt för att inte måla på golv och väggar.

Vi lyssnar på Filips fina musik på Myspace och jag längtar plötsligt efter alla. Samma känsla fick jag en morgon när jag lyssnade på Mia & Klaras sommarprogram på P1 i ipoden.Jag började gråta när Mia pratade om sin döda pappa.

Häromdan träffade jag Tina och vi spenderade tre timmar med att prata om våra familjer. Plötsligt slog det mig att det här är en tid man borde spendera med sina föräldrar. Innan mam och pap blir gamla, trötta, kanske sjuka, kanske drar sig tillbaka från arbetsmarknad och kanske också köper gungstol och torp (1-0 till pappa redan) med sina nya. I nya städer, i andra delar av Sverige.

Men så är man ung och ska hinna med allt innan man blir 25.Resa till så många IT-städer som möjligt, jobba med coola grejer, vara kär, träffa nya människor och hitta sig själv.

För några timmar sen blev 2 personer skjutna ett stenkast från vår dörr.

/Ellen