När cykeln inte vill mer
Igår när jag och Love hade käkat en 25-bitars sushi (vi delade givetvis) och skulle gå hem så kunde jag inte hitta min cykel, som jag bara 40min tidigare hade parkerat fint utanför letzsushi. Jag hittade den slängd på gatan lite längre upp. Jag blev förnärmad och cykeln såg jätte-ängslig ut där den låg och nästan kved. (Okej till saken hör att jag visst hade ställt den mitt på trottoaren och den kan ha vält och blockerat hela vägen varpå nån sadist till fotgängare fått psykos och, likt hulken, lyft cykeln med två starka nypor och kaaaaastat den till andra sidan gatan. Vi hade nämligen tänkt köpa take away -då kan man ställa cykeln slarvigt- men det var så mysigt därinne så vi beslöt oss för att slå oss ner istället och då tänkte jag självklart inte på cykeln).
Nåväl, ledde den hem och däckade sedan sittandes framför CSI. Jag hatar det jääääävla programmet. Satt och svor över skådisarna i säkert en halvtimme igår tills Love sa åt mig att hålla käften och byta kanal. Men jag gillar ju det på nåt jävla vänster, att plågas lite. Älskar hur Horatio och hon-den-där-znygga-blondinen-med-knarrigt-sexig-röst ständigt fyller i varann som piff och puff. Gulligt värre. Nåväl, jag SOMNADE alltså framför programmet. Sittandes. Love älskar när jag gör så. Jag är så snygg när huvudet har tippat framåt så att halsen går av och saliven dinglar skönt från mungiporna.
Okej, idag. Ny dag och jag vaknade på fel sida. Love också. Hade typ tusen timmar på mig imorse som jag valde att fördriva med att göra ingenting. Älskar mig själv innerligt när det plötsligt går upp för mig att jag bara har en halvtimme på mig och varken har duschat (därmed heller inte torkat och plattat håret), sminkat mig, klätt på mig eller ätit frukost. Okej Gud, kan vi rewinda filmen och kolla vad jag gjorde de första timmarna av min dag idag?
Slänger mig på cykeln och något känns fel. Alltså, det känns visserligen alltid fel med den cykeln på ett eller annat sätt. men idag var annorlunda. Börjar trampa mig iväg och tramporna är skittröga för att sen bli skitlösa om vartannat. För att slutligen bli bara asspisse-lösa. Alltså, min cykel har sedan länge varit låst på trögaste växeln så när Axel och Love cyklar snabbt i uppförsbackar så får jag snällt hoppa av min cykel och leda den. DET är HELT ok. Men att ha en cykel som plötsligt är låst på den lättaste växeln, deeeeet är fanimej långt ifrån OK. Försöker febrilt växla om medan cyklist efter cyklist passerar mig och undrar om det är cykla-långsammast-i-stan-tävligen idag eller vad jag sysslar med. Alltså, mina fötter spinner som i ett ekorrhjul och jag kommer ingeeeeenvart. Stig Helmer kallar liksom. Finns det något fulare än att cykla utan att komma framåt?
Sen var jag ju också.. Självklart. Jag skulle på möte med nytt jobb nr 2. Mitt i all ångest så slog det mig att om jag ska kunna ta mig framåt här i den här djungeln av beslut så får jag nog faktiskt åka dit och SE mina framtida kollegor + chefen, som på telefon framstått som slirig, opersonlig.
Kom faktiskt fram i god tid och hann sminka mig på ett café, prisa gud. Var helt lugn när jag steg in genom entrén, har varit där tidigare. Chefen VAR slirig men skötte sig bättre än vad jag väntat mig. Kan inte beskriva hans typ mer än att jag har sjukt svårt för den. Pallar inte människor som försöker "undervisa" när dom snackar. I ett sånt här sammanhang, när man precis har fått ett jobb så kan man ju heller inte tjafsa emot utan jag förvandlas automatiskt till en liten dum flicka som bara tackar och tar emot, instämmer, ler och nickar. Gulligt.
Ställde alla frågor jag hade planerat och ställde ingående frågor om jobbet i sig och underströk återigen att jag tycker att lönen e för låg. Sliret började då sin snyfthistoria om när han plockde nålar på ett golv i Paris och färgsorterade trådrullar när han trodde att han skulle designa. Och det för inga pengar alls. "Awww snyyyyyyft e det sant? Ja men då ska ju jag verkligen vara tacksam över min lön" är väl den ultimata kommentaren på en sån historia.
Efter mötet så lyckades jag fylla på nån annans mobil med pengar. Skönt. Tar resten av den historien senare för den e så go.
Ska iväg och möta Love på Weekday nu. Han ska shoppa för första gången i sitt liv! Jag måste vara ute i god tid innan vi ska ses med tanke på att jag ska cykla i Stig Helmer- mode..
/Ellen
Nåväl, ledde den hem och däckade sedan sittandes framför CSI. Jag hatar det jääääävla programmet. Satt och svor över skådisarna i säkert en halvtimme igår tills Love sa åt mig att hålla käften och byta kanal. Men jag gillar ju det på nåt jävla vänster, att plågas lite. Älskar hur Horatio och hon-den-där-znygga-blondinen-med-knarrigt-sexig-röst ständigt fyller i varann som piff och puff. Gulligt värre. Nåväl, jag SOMNADE alltså framför programmet. Sittandes. Love älskar när jag gör så. Jag är så snygg när huvudet har tippat framåt så att halsen går av och saliven dinglar skönt från mungiporna.
Okej, idag. Ny dag och jag vaknade på fel sida. Love också. Hade typ tusen timmar på mig imorse som jag valde att fördriva med att göra ingenting. Älskar mig själv innerligt när det plötsligt går upp för mig att jag bara har en halvtimme på mig och varken har duschat (därmed heller inte torkat och plattat håret), sminkat mig, klätt på mig eller ätit frukost. Okej Gud, kan vi rewinda filmen och kolla vad jag gjorde de första timmarna av min dag idag?
Slänger mig på cykeln och något känns fel. Alltså, det känns visserligen alltid fel med den cykeln på ett eller annat sätt. men idag var annorlunda. Börjar trampa mig iväg och tramporna är skittröga för att sen bli skitlösa om vartannat. För att slutligen bli bara asspisse-lösa. Alltså, min cykel har sedan länge varit låst på trögaste växeln så när Axel och Love cyklar snabbt i uppförsbackar så får jag snällt hoppa av min cykel och leda den. DET är HELT ok. Men att ha en cykel som plötsligt är låst på den lättaste växeln, deeeeet är fanimej långt ifrån OK. Försöker febrilt växla om medan cyklist efter cyklist passerar mig och undrar om det är cykla-långsammast-i-stan-tävligen idag eller vad jag sysslar med. Alltså, mina fötter spinner som i ett ekorrhjul och jag kommer ingeeeeenvart. Stig Helmer kallar liksom. Finns det något fulare än att cykla utan att komma framåt?
Sen var jag ju också.. Självklart. Jag skulle på möte med nytt jobb nr 2. Mitt i all ångest så slog det mig att om jag ska kunna ta mig framåt här i den här djungeln av beslut så får jag nog faktiskt åka dit och SE mina framtida kollegor + chefen, som på telefon framstått som slirig, opersonlig.
Kom faktiskt fram i god tid och hann sminka mig på ett café, prisa gud. Var helt lugn när jag steg in genom entrén, har varit där tidigare. Chefen VAR slirig men skötte sig bättre än vad jag väntat mig. Kan inte beskriva hans typ mer än att jag har sjukt svårt för den. Pallar inte människor som försöker "undervisa" när dom snackar. I ett sånt här sammanhang, när man precis har fått ett jobb så kan man ju heller inte tjafsa emot utan jag förvandlas automatiskt till en liten dum flicka som bara tackar och tar emot, instämmer, ler och nickar. Gulligt.
Ställde alla frågor jag hade planerat och ställde ingående frågor om jobbet i sig och underströk återigen att jag tycker att lönen e för låg. Sliret började då sin snyfthistoria om när han plockde nålar på ett golv i Paris och färgsorterade trådrullar när han trodde att han skulle designa. Och det för inga pengar alls. "Awww snyyyyyyft e det sant? Ja men då ska ju jag verkligen vara tacksam över min lön" är väl den ultimata kommentaren på en sån historia.
Efter mötet så lyckades jag fylla på nån annans mobil med pengar. Skönt. Tar resten av den historien senare för den e så go.
Ska iväg och möta Love på Weekday nu. Han ska shoppa för första gången i sitt liv! Jag måste vara ute i god tid innan vi ska ses med tanke på att jag ska cykla i Stig Helmer- mode..
/Ellen
Kommentarer
Trackback
